att känna pirret, längtan och saknaden, glädjen, skratt, "att flyga bland rosa moln". nej, sådanna känslor har jag aldrig upplevt. alla dessa fantastiska underbara känslor som alla springer runt och ylar om, att vara kär. har funderat många gånger kring varför jag aldrig fått den där speciella känslan för någon och kom sedan fram till att jag är sååå jävla osäker, många gånger kanske det skulle kunna bli början till något bra, men i slutändan är det alltid jag som drar mig ur. chansar på att drömmarna tar övertag om verkligheten. att jag vill hitta den perfekta killen, som har looken, personligheten..allt. men måste inse att det inte existerar. ingen kille är perfekt. ingen tjej är perfekt. ingen är perfekt. men varför ha brottom? trots allt har jag bara gått igenom 15 år av 100...